Tillbaka till Haimdagar

MILSTEN I BOGE (1692)

VILT I VÄSKINDE OCH LUMMELUNDA 1683-84

ALLMOGELIV

Åskan DIKT PUBLICERAD I NR 5/97

BAKGRUND TILL ARBETARRÖRELSENS, KONSUMS OCH I NÅGON MÅN NYKTERHETSRÖRELSENS START PÅ GOTLAND

ÄKTENSKAPSHANDEL

MILSTEN I BOGE (1692)
(Urspr publ i Haimdagar 1/98)

Flertalet av Gotlands milstenar restes under Segebadens och Lallerius tid på 1780-talet (med kompletteringar i S. häradet 1848-49).
De första kom emellertid redan 1689 och vid skattläggningskartornas tid ett tiotal år senare fanns åtminstone ett tjugotal. J Andreasson-Utas förmodar i sin skildring av stenarna (1982) att dessa tillverkats av sten från södra Gotland.
Att så var fallet torde bekräftas av följande mål, som verkar gälla den sten skattläggningskartan visar mellan Bogekors och Slite:

Länsman Hans Gahne, stämde hösttinget 1692 båtsmansänkan Cathrina Olufzdotter för att hennes son skolgossen Anders Persson som tillsammans med andra barn varit åstad för att plocka bär, då av oförstånd, i självsvåld och lättja - vi skulle väl idag närmast säga tanklös förströelse -slagit stycken av en milsten som där nyligen blivit upprättad vorden, vilket skett ej utan stor omkostnad och besvär.

Modern hade emellertid hos häradshövding Malmén anfört besvär, att gossen inte kunde komma eftersom han brutit armen av sig, vilket nämndeman Mauritz Laxer trodde sig kunna gå i god för och intyga sannolikheten av. Saken uppsköts till vintertinget.
Väl där menade Gahne att om gossen inte nu fick näpst för denna sak så var det väl risk för att andra grövre skulle lägga händer därpå.
Anders tillfrågades hur han hade kommit till denna dårskap och svarade att det hade minsann inte bara varit han:
- Även andra hade kastat sten på den, för det var flera stycken av stenen borta.

Där ingrep åter nämndeman Laxer.
Han hade beordrat stenen besiktigad och sa nu att som oss kunnigt är, så har Burgsviksstenen den egenskapen att om den inte bliver dränkt med olja eller tran så spränger han sålunda av frost splitter av sig.
Gossen dömdes därefter till att noga hålla sina händer från stenen.

Anders R Johansson.

KÄLLOR:
Visby Landsarkiv, N Häradets dombok
HT 1692, mål 87 o VT 1693 mål 9.
Se även Skattläggningskarta, (Visby lantmäteri)
Jan Andreasson Utas i Från Guta
bygd 1982, "De gotländska milstolparna"

VILT I VÄSKINDE OCH LUMMELUNDA 1683-84
(Kortspel, kägelspel mm omständigheter)

Vintertinget 1685 var Matthias Jönnßon Möllnare och Oloff Michelson Kålare instämda till tinget för slagsmål. Detta hade skett hos Peer Nors i Väskinde nyårsafton 1683 och sedan hade Matthias en söndag under sommaren 1684 legat på vägen och överfallit Olof med en stör, säjandes att han ville betala honom för sin brända rygg.

Så långt är det mest samma historia som det brukar vara, men beskrivningen av vad som skett är ovanligt utförlig och blottar en mängd detaljer, som att Per Nors haft en gammal kortlek liggandes i fönstret - något som kanske berättar att det var vanligt även då.

Intressant nog spelade Matthias även käglor i Lummelunda. Såna anses ju för övrigt som ett förstadium till bowling.


Vid rättegången sade parterna att de sedan länge var förlikta och meddelade till bevis att de även varit till Herrans nattvard. Men rätten ville ändå höra hur det gått till.
Olof Michelsson berättade att han var hos Per Nors, varvid även Matthias kommit. Sedan de fått mat spelade de kort tillsammans, men då gav Matthias honom tvärs över kortspelet två örfilar så att blod for fram ur näsa ochmun.
Då stod Olof upp och sa:
­ Huru Matthias slår tu mig?, varefter han satte sig på en vagga.
Men då gick Matthias fram och slog honom en gång till.
Då reste sig Olof och satte sig uti en liten fällbänk, men "då föll Matthias honom i hååret".

Olof ville resa sig och dra sig undan, men Matthias höll honom så hårt i håret att de föll omkull i spisen [öppen härd]. När Matthias ändå inte ville släppa sparkade Olof till och då stötte han ner den gryta som stod vid elden. Den föll då så illa att han skamligt brände sin rygg.
Nu kom Olof lös och gick med Per in i den andra stugan.
Om afton i skymningen ville Olof gå in i stugan igen, men då kom Matthias efter honom med en stör och slog honom över ryggen så att "han stalp i stugun".
Han blev kvar där över natten i en stuga och Matthias i den andra, där de först hade varit.
Matthias nekade inte, men sa att det hänt av den orsaken att

1) Olof "skaar Toback medh en illack knijf" (usel kniv) och sade åt Matthias att "du kant slijpa knijf, slip mig den, eller du skalt den få smaka" .
2) Dessutom hade Olof sagt till Matthias att han stal kort, dvs fuskade.


KÄGELSPEL

Om det andra slagsmålet sade Olof att när han lämnade kyrkan gick han in till Nils Kindere, och drack där "en pott öhl".
När han sen ville gå hem var "Mattz" neder på platsen och spelade käglor ("kegeler"). När han då såg Olof komma sprang han emot honom med en stör och slog honom så att han stalp omkull.
Det skedde nedanför masugnen, mellan ugnen och husen, rätt på kyrkovägen.

Matthias sa att han slog första slaget med näven, och sen med en liten stör . Detta kunde inte Olof neka till, men tilllade att han blödde som en oxe och stalp neder i vattnet. Då hade han sparkat Matthias som först därefter slagit honom med sin stör.
Då fick Olof anmärkning för tvetalan, men åberopade sig på Jonas Drygg.
Denne var inte där, men Michel skulle även ha sagt "Har tu truget mig att tu willt slage mig", innan han slog till.

Två dagar senare, den 12/2 vittnade Per Nors.
Han berättade att Olof hade suttit hos honom om nyårsafton, varvid Matthias kommit upp från stranden med en bysse, och de nödgat honom att sätta sig med dem till bords och äta med dem.
Så skedde, och när de fått mat drack de två stop öl. "När de hade fått mat, tog dhe en gammal kårt[lek], som lag i fönstret och spelade labet".
Då sa Olof till Matthias att "tu tager en kårt orätt", varvid denne svarat "tu swijnhund, hwad säger tu, tog iag en kårt orätt", och slagit honom med handen under örat.
Olof hade då svarat "Huru nu, hwad giör iag tig emot, at tu slår migh?", och rest sig upp.
Då gick Per ut och sa att "Welen I karlar låta så uthi mit huus, (då) will iag gå frå eder, och hafwer iag medh eder intet at bestelle".
I samma ögonblick som han gick ut hade Matthias givit Olof sin andra örfil, och Olof skjutit honom ifrån sig, så att Matthias föll in i spisen och en gryta som stod vid ("bij") elden och av det "köttsåd" som låg däri skållade ryggen.
Men något mer hade Per inte sett, då han gick ut ur stugan och in till sin granne och gårdsman, Johan Thomßon Stolpe, dit även Olof kommit in.
Sedan kom Matthias ut på gården med en stör i handen och sa att han ville hämnas för brännskadan, men han fick inget hugg på Olof som var inne hos Johan och blev kvar där över natten, medan Per gick in i sin stuga igen.

Här avbryts målet och den som vill veta mer må söka i läggen.

ALLMOGELIV

EN FLYTTEKARL VITTNAR (URSPR PUBL I HD 3/98)

Grena (Gräne) d 17 Juli 1684
Hans Jacobson till Broungs, efter berättelse en man om sina 95 år, födder till Randwede i Läderbroo, blev husbonde till Qwie i Hangwar derest han blef 6 á 7 år, flytte därifrån till Sigzarfwe i samme Sochn och bodde där i fiorton år, brukandes i varande tijd Karls jordh i Tingstad Sochn under b:te sin gård; Kom sedermere från Sigzarfwe till Suderbys i Hangwahr varest förblev i 6 år, och begav sig sedan till Stenstugu i Stenkÿrkia varest han husbonde var i 10 år, kom så därifrån till Thuna ibid, derest han 9 år sig uppehållit, och äntel. för sin svaghets skull begav han sig till Broungs ib, till sin Sohn doch strax åter till Sudergårdz ib; varest han blev i 14 år, varandes nu tillbaka hos sonen.
Hans upplyser bla även att den nu avlidne Dynes Westris, även kallad båtsman Loppa, huggit märketräd på platsen för 30-40 år sedan.

Dokumentet rör en marktvist om skogsstycke Samtiout mellan myren och Tystebols, där gränserna nu slås fast.


GARTARVE OCH SAMSSKOGEN

18 juli vittnar så Raßmus Lundz ang en tvist om Karls och Gartarve delar av Samtiout. Rasmus far hade oklandrad huggit där före hans tid vilket även 70-årige Jacob Forbiers kunde intyga, vilken nu var hos sin son i Bahra.
Jacob vittnade att hans far Hans Smitz i sin livstid alltid haft lov av Gartarve att hugga i denna skog, och att han en gång som pojke följt med sin fader dit och då blivit slagen med yxhammaren på axeln så att han föll omkull, emedan yxan slant av skaftet. Under sina 50 år på Smitz och Forbiers hade han alltid huggit i samma skog.
Lars Mÿre i Martebo vittnade att han för omkring 30 år sedan ansökt hos Hendrich Westris fader Thomas, sin svåger, att få hugga där, varvid denne svarat att det var samsskog mellan honom, Gartarve och Lundz, men att Thomas Gartarve sedan tagit illa upp och krävt ett halvt lass foder.
Clas Smitz berättade att när han och Sal Jacob Westris för 10-12 år förde stock förbi Samstiout, nämde Jacob att han hade skog där, men att han inte kunde hugga där utan att tala med de andra först.
Därpå visade Dampe Gartarve en vittnesskrift av Per Larsson Hammars, död (ad acta).

Dokumentet är 7s långt. Andra berörda gårdar: Thuna, Gräne, Liqnuatte, Oustergård, Ringwede, Ungesmitz, Bryor, Träskvälder, Moos. Dessutom nämns Jacob Binge, Anders Birkeskogz mfl. Tvisten avdöms vid ett senare tillfälle.
Källa:
ViLa Dombok ST 1684, s 387-390,
jfr 1685 VT akt 246 mfl

Åskan DIKT PUBLICERAD I NR 5/97

Åskan kan komma
och gå som
tryggare kan ingen vara
och åskan kan vara länge,
gå runt i cirklar,
smyga sig på bakifrån,
komma snett in från vänster
och sen slå till rakt
uppifrån, som en blixt
från klar himmel.
Man vet aldrig var man
har åskan.
Oberäknelig, farlig, vild,
dånande, mullrande eller
som ett svagt buller i fjärran.
Var åskan än börjar och
slutar och kommer opp,
så kan man aldrig ta på den.
Det är åskan som tar,
åskan som far,
som en ljungeld, som
ett klot, som en
rullande kula och
är man åskrädd är
det inte kul.
Man kan inte tämja åskan.
Åskan vill vara vild,
mera vild än tam.
Det är åskans väsen,
att föra väsen, att låta,
att märkas, att höras,
att ladda ur så det dånar.
Tordön, åskskräll, Tor
är ute och kör över
himlavalvet med sina
bockar så gnistorna yr
och regnet forsar ner,
i störtskurar, skyfall,
häftiga tunga droppar
så rutorna skallrar
och sen är det alldeles tyst
och stilla och rent, som
en nytvättad barnstjärt
och världen är som ny
och allting kan hända.

Eva Alfredson
1997, 12 sept, mitt på dan.

(UR NR 5/97),
INGÅR I BEARB FORM ÄVEN I f´örfs bok om gotl koopertionens historia
"... medlemarna och allmänheten till nytta..."


BAKGRUND TILL ARBETARRÖRELSENS, KONSUMS OCH I NÅGON MÅN NYKTERHETSRÖRELSENS START PÅ GOTLAND

Av Anders R Johansson


EN BAKGÅRD?

Det är en vanlig syn att Gotland ligger lite avsides, och inte är särskilt intressant när man ska se på den modernare samhällsutvecklingen.
Delvis har den bilden nog förstärkts av att den traditionella forskningen så länge bara tittade på Hansestaden Visby och den storartade medeltiden, där allt modernt så att säga blev en kuriositet; liksom de känslor av mindervärde som bla skapades av den mycket omfattande avfolkning som drabbade ön under femtio- och sextiotalen.
"En fin kar var det det, för han talde fastlänske", heter det ju lite självironiskt. Och visst har många institutioner ofta gått över sjön efter vatten när de skulle tillsätta tjänster. Så är det ju ofta i glesbygder (Och lilla Gotland omfattade ju runt 1900 bara 1 % av rikets befolkning mot idag ca 0,7 %).
Utan att fördjupa oss allt för mycket i det kan dock sägas att Gotland tack vare sitt läge som ö under tiden före de på 1900-talet upphetsade landkommunikationerna snarast hade lättare att få vardagliga kontakter och impulser, och att utvecklingen här, när man ser bort från storstäderna, i mångt och mycket speglar det normala. Så var det exempelvis med Amerikaemigrationen: Gotlands andel är närmast exakt proportionell. Likaså vår inflyttning till Stockholm jämfört med Mälardalens.

Man bör dock hålla i minnet att Visby såg en viss nedgång vid seklets mitt. Varvet lades ner, tändsticksindustrin blev kortvarig, den senare hissindustrin Graham Brothers flyttade till fastlandet etc. Sven Gerenz har visat att många av handelsmännens konkurser hängde samman med tidigare såna i Stockholm (Handlarna fick inte betalt). Stadens militära inslag höll dock något ångan uppe, och något mer ruljans blev det med 1870-talets järnvägsbygge och linjens start 1878.
Men typiskt för Visbyborgarnas liv är kanske att Gotland i CJ Bergmans bok omGotland 1890 framstår som en lugn och ostörd miljö, där inte heller Bergman själv efterfrågar något mera.
Annat är det i 2a upplagan från 1898. Där är det stort svid över hur lite stan och ön utvecklas.
Att industrin blev begränsad beror i någon mån på att ön var en liten marknad. Graham Brothers flyttade och Fole Mekaniska, Otters gjuteri, Wigstöms och allt vad de hette var för få och små för att ta nån större fajt.
Men man bör också hålla i minnet att redan före bygget av Slite cement var de stora kapitalgrupperna mycket livliga och aktiva intressenter inom steninustrin. I stort förhöll de sig emellertid till ön som råvarulevererande halvkoloni, och skilde sig på så vis inte mycket från tex de Visbyborgare som fra försåg Stockholm med livsmedel (senare kom ju exportslakt och konservindustrier med samma mål).
Det som var på andrahandsplanet var öns kapitalister. Ingen tycks heller ha bevarat något däromkring som stolt arv. Det är därför inte så underligt att Martin Ragnar nyligen fått efterlysa forskning kring öns industrihistoria.


VISBYS ANDRA KRÄFTGÅNG

Hur var det då med det unga 1900-talets kännemärke, folkrörelserna? Vid första anblick kanske det inte var så mycket där heller. Men även på andra håll i landet dröjde det dröjde ganska länge innan det blev stort av. När vi betraktar nedanstående notiser bör vi även minnas att det ofta räckte med nån enstaka händelse på Gotland för att det skulle motsvara vad som hände i landet som helhet. Så hade Visby exempelvis runt år 1900 1 % av landets - obs! - skoindustriarbetare organiserade.
Visby var emellertid inte ens på Gutland alltings centrum och mening. Tiden före 1920 kom flera organisationer först på landsbygden eller står sig åtminstone bättre där.
Delvis hänger detta samman med den utflyttning från Visby som bla följde storstrejken 1909, nedläggningen av Fole Verkstad och andra industrier - stan som 1900-1910 ökat från 8376 inv till 10 117 började åter minska, nådde 1920 bara 9580 (en minskning på 5,5 % som kraftigt avvek från andra mer typiska städer) och det dröjde till 1927 innan man åter nådde över 1912 års nivå (10 212 inv). Här upprepas alltså den kräftgång som skedde kring 1860.
Även om de flesta landsbygdssocknar var små, med de begränsningar detta medförde, gav särskilt de dynamiska effekterna av cementabriksbyggena i Slite och nybyggarsamhället Valleviken intressanta drag i samhällsutvecklingen - och inte minst Konsums utveckling.
"Ljuset kommer ifrån norr", sa man ofta inom arbetarrörelsen och kooperationen.


FOLKRÖRELSERNA

Traditionellt brukar man tala om tre stora folkrörelser: Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen.
Av någon anledning brukar inte kooperationen räknas in, trots att denna ofta är minst lika stor. Samtidigt var både konsum och nykterhetsrörelsen ofta mötesplats för de andra folkrörelsegrenarna. Som vi ska se i kommande artiklar har också producentkooperationen spelat en stor roll, fra då lantmanna - men det har även funnits producerande arbetarkooperativ i hamnar, kanalgrävningar, byggnads och stenhuggeri.


EUROPA I RÖRELSE

De första pionjärerna, när kan man spåra dem?
De svenska folkrörelserna kan sägas börja sin verksamhet vid mitten av 1800-talet, varefter det går i vågor fram till ungefär 1917, då den samlade frikyrko-, nykterhets- och fackföreningsrörelsen vardera har ca 275 000 medlemmar. Kooperationen var av samma klass, om än bara runt 200 000.
Under denna period börjar det moderna genombrottet.
Men detta byggde givetvis på generationer av försök. De flesta rörelser har förebådare på 1700-talet, ibland ännu längre bort. Hela Europa bär spår av samma process.

Mer omfattande föregångare ses under 1800-talets första hälft. Då är nykterhetsrörelser och frikyrkor i full gång. Efter några inledande försök startar vävarna i engelska Rochdale sin klassiska kooperativa konsumentförening 1844, 1848 härjas Europa av omfattande sociala strider och Karl Marx skriver tillsammans med Friedrich Engels det kommunistiska manifestet, vilket under många årtionden var lika läst som tex bibeln. Kampen varierar mellan protest, reform, kuvande och integration. Även i Sverige händer är alla rörelser på gång:
Nykterhetsrörelser börjar komma 1830, bildningssällskap 1835, frikyrkor på 1840-talet, reformföreningar 1844, hantverkarnas bildningscirklar 1845, typografiska fackföreningen 1846, 1848 svenska grenen av den internationella socialiströrelsen (kring manifestets översättare bokhandlar Per Götrek) arbetarföreningar 1850 (vilka snart domineras av småföretagarna) och konsumentkooperation 1864.
Allt gick inte lugnt: 1848 är det tex stora demonstrationer i Stockholm som slutar med att soldaterna på regeringens order beskjuter folkmassorna (18 personer dödas och flera hundra såras). Indragningsmakten gjorde fåfänga försök att stoppa Aftonbladet.

GOTLANDS FÖRSTA PIONJÄRER

Gotland låg faktiskt inte helt i bakvattnet.
I regel är utvecklingens första spår här ungefär samtidiga med fastlandet. 1826 drogs tex tidningen Visby Argus in för förargelseväckande artiklar, dvs förbjöds att utkomma.1 1840 bildar landshövdingen öns första nykterhetsförening och vid årtiondets slut börjar sjömannen Jöns Lindelius sprida frikyrklig frälsning från sitt hem i Buttle, 1857 kommer baptismen, 1866 metodisterna och 1885 Frälsningsarmén. 2
Och för att ta den kulturella sektorn startades folkbibliotek i Rute redan 1856 och 1859 hade ön åtminstone 7.3
1855 är Visby en av de nära hundratalet städer i Sverige-Finland som ser arbetarskaror i hungerkravaller, där man mer eller mindre ockuperar hela staden: låser stadsportarna och för någon dag bestämmer prisläget på torghandeln. Rörelsen blir kortvarig, magistraten lovar vissa förbättringar, men vad som blir av dessa är okänt.4
Och faktiskt är Visbysonen Gottfrid Lindman en av de kända pådrivarna i den dåtida socialiströrelsen. Hans far Christoffer var en tid det tillfälliga guldsmedsskråets ålderman. Denne bodde kvar till 1857 medan Gottfrid lämnat Visby för studier 1844 och fått kontakt med socialisterna, småningom blev rallare och pådrivande vid första internationalens organisationsarbete i 1860-talets Göteborg.5
1867 skymtar den första kortvariga konsumföreningen förbi och 1873 bildas den sk liberala Visby arbetarförening, som ju ännu består.
Kring denna förening gjordes ett par snabbt dödade försök att starta nya konsumföreningar 1881 och 18836 - samma år som fö August Palm ska ha varit här på turné7.
Lika snabbt lyckades de ädla herrarna stoppa försöket att driva kampanj för vidgad rösträtt 1879 (Visbyföreningen gick emot förslaget att sätta 400 kr per år som gräns för rösträtten. Istället ville man sätta gränsen vid 800). Vid en stor röd/liberal rösträttsdemonstration 1902 ställde man inte heller upp.8
Det konsumentförsök som lyckades bäst var den sk ringen i Klinte, startad 1883, och inte död förrän 1885, sedan ett försök att starta "riktig" konsum inte vunnit tillräcklig genklang. En sjukkassa blev dock bestående (Startas även i Visby 1877 och på flera andra håll).
1886 kom så Visbys första fackförening, vilket faktiskt var den första avdelning som Typograferna startade utanför Stockholm. De tappra 6 höll ut i flera år innan de fick sällskap. 1898 satte fackföreningsbildandet mer rejäl fart. 1889 följer så Gotlands första majdemonstration och samma höst den första arbetarkommunen.9
Detta ska ses i samband med att socialdemokratiska partiet bildas 1889, LO 1898 och 1899 Kooperativa Förbundet. Tempot höjs och Gotland får besök av allt fler organisatörer. För sånt behövdes också till.
(I samma veva försvinner 1898 den lite märkliga Cementarbetarnes HAB som bildats på Visby Cement, men kring detta är bara få detaljer kända. Troligen bolagsstyrt).

FACKET, KONSUM, FOLKETS HUS OCH LANTMANNA

1899 startar även Klinte Godtemplares byggnadsförening, 1904 motsvarande i Sanda och Visby Folkets hus (fast de senare får inte pengar till köp förrän 1909, då redan Hellvi byggt sitt hus så gott som klart); 1906 startar många lantmannaföreningar, bla Södra Fröjel (!) och de första konsumföreningarna i Visby och Lye.
För Visby ska man även framhålla den betydelsefulla diskussionsklubben Facklans start i september 190310, Verdandilogen Österjöns Pärla vintern 1904, och i slutet av samma år socialdemokraternas politiska arbetarkommun.
Samtidigt kommer allt fler fackföreningar, inte minst på landsbygden. Tidvis skjuter de som svampar ur jorden. Vid Mästarmyr erövrar man öns första 8-timamrsdag, samtidigt med att en furstlig lön på 47 öre i timmen garanteras. Men arbetarna på cementen var i permanent strejk ironiserade en av de borgerliga Visbytidningarna; i många fall ledde föreningsbildandet till år av sociala strider innan de efter storstrejksnederlaget 1909 åter blivit "pacificerade" och arbetarrörelsen nästan dött ut.
Trots nedgången dessa år bildades nya föreningar även efter 1910. Inte minst spelade den kooperative entusiasten Adolf Malmborg en stor roll för Konsum, men även som redaktör för Gottlands Folkblad 1911-12. Liksom Johan Enberg bär epitetet Gotlands August Palm förtjänar han i någon mån namnet Gotlands Axel Påhlman.

Vi har alltså en samtidig rörelse på flera plan, där folk av olika slag försökte samordna sina intressen för att förbättra sina möjligheter.
I bakgrunden ligger den förändring av samhället som sker kring industrin, men de nya rörelserna blir sällan bestående förrän det skapats en fast mark för nya grupper att stå på - en process där också de själva måste ta aktiv del. Jfr tex hur den klassiske "Texas" Ljungberg på sin Gotlandsturné 1907 kunde skapa fem SSU-klubbar på landet, varav ingen bestod, medan däremot den som bildades av rallarfacket i Dalhem startades på eget initiativ och lyckades bäst. 11

=Se äv. artikel om fackföreningsrörelsens start!

(Ur nr 2/97):

ÄKTENSKAPSHANDEL
och trolovnings upplösande

av Karin Felderman

De händelser som skildras nedan visar hur allvarligt menade och bindande trolovningar var i gamla tider och att man inte kunde ingå äktenskap förrän eventuella tidigare fasta förhållanden var med döden eller skiljobrev lagligen upplösta, en process som kunde ta åratal i anspråk. Något om kvinnors utsatthet får vi också ta del av.

SYSKONBYTE

På Gotland var s k syskonbyten ganska vanliga i bondfamiljer. Genom att två syskon i en familj gifte sig med två syskon i en annan familj behöll man släktkontrollen över båda gårdarna. Ett slags korsvis ägande. Hemma i Havdhem hade bonden Per Jacobsson Livsungs tänkt ut hur han skulle förse sina två giftasvuxna döttrar Anna Walborg och Christina Maria med lämpliga äkta män. Ett syskonbyte med Lars Båtelssons två söner Marcus och Lars vid Skote i Lojsta vore värt ett försök och de var nog inte ointresserade efter vad det verkade.

FRIERIET

Trettondagsafton 1787 for bröderna Marcus och Lars till Livsungs, där de ämnade ge gåvor åt Per Jacobssons döttrar. De hade med sig Jacob Rovede såsom talesman för att han skulle övertala flickornas far att Marcus kunde få Anna Walborg med sig hemgift till Skote och Lars med den andra bliva ingift till Livsungs. Pehr som var förberedd på besöket av de blivande mågarna hade inbjudit nämndemannen Cordt Rommunds att närvara vid ceremonin. Roveden höll sitt tal och begärde Anna Walborg för Marcus och Stina Maria åt Lars till äkta. Det tackades ja, och sedan nyssnämnda personer tagit varandra i hand och Cordt Rommunds och Jacob Rovede slagit av gav kontrahenterna varandra gåvor i vittnens närvaro. Nu var de båda paren trolovade fästfolk inför Gud och människor. Om några villkor blev det inte talat.

PÅ SLÅTTER VID SKOTE

En sommarsöndag vid slåttertiden det året, 1787, var Per Livsungs och hans hustru Brita Olofsdotter vid Skote liksom även ett antal lojstabor. Det förestående giftermålet ungdomarna emellan kom på tal. Jacob Rovede undrade hur Per kunde gifta Lars hem till sig, eftersom han redan hade en son därhemma på gården. Livsungs svarade att han ägde en del vid Bonsarve i Vamlingbo, som han hade processat sig till, och den hade han rätt att ge till vem han ville. Så bröllop skulle det bli till hösten. Den äldre av bröderna, 31-årige Marcus, hade nu tydligen blivit tveksam. Flera hade hört honom säga att hans giftermål med Anna Walborg knappt skulle bliva något utav och lät förstå att det tycktes honom som om Anna Walborg inte var skapt som annat kvinnfolk utan hade för små bröst.
Lars Larsson Skote, som inte haft några klagomål på sin fästmö, började nu vackla och påstod att Pehr Jacobsson lovat honom besittning av Livsungs i och med det kommande giftermålet med Stina Maria. Pehr å sin sida sa att inget blivit avtalat om den saken vid trolovningen, utan Lars väl skulle få giftas och vara hos honom på hemmanet, men icke förr än efter hans död vinna någon rättighet där till. Då fick Lars anledning att lika med Marcus yrka förlovningens upphävande och de få sina gåvor tillbaka.

TILL ÄKTENSKAP OBEKVÄM

I oktober 1787 uttog Per Livsungs stämning på ungkarlarna Marcus och Lars Larssöner vid Skote att stånda mig till laga genmäle, 1:o för det de vägra sig fullborda det äktenskapslöfte som genom trolovning förmedelst gåvors givande och tagande ingånget är med mina döttrar, den förre med Anna Walborg och den senare med Christina Maria Persdöttrar, 2:o de alltså förpliktas måtte stå mig till reconvention samt återställa de gåvor som de i så måtto undfått hava. I november kom målet upp vid Gotlands södra häradsrätt

Svaranden, Marcus, hade å sin sida påstått att Kärandens, Pehr Livungs, dotter Anna Walborg vore lytt och förmenade henne vara till äktenskap obekväm, varför han förbehöll sig att från äktenskapshandeln bli entledigad. Käranden krävde bevis angående lytet. Varpå Marcus förmälte, att lytet vore av den beskaffenhet att det icke annorledes än genom besiktning skulle kunna bevisas och att lytet skulle bestå i att Anna Walborgs bröst ej var av den art som hos kvinnokönet i allmänhet finnes, utan av en så liten skapnad att hon icke möjeligen med dem skulle kunna giva di.
Lars påstod att han inte hade haft något emot att gifta sig med Stina Maria om hennes far hållit sitt löfte att han skulle bli ingift i Livsungs, men eftersom Per nekade till löftet om besittningsrätten yrkade Lars upprättelse och skadestånd samfält med Marcus, som ville med vittnen kunna bevisa sina påståenden. Per Livsungs däremot yrkade att Marcus och Lars måtte i skadestånd till vardera dottern betala 16 RD:r och 32 skilling specie, men Lars menade att Per själv brutit trolovningen med Stina Maria, eftersom han inte ville hålla sitt löfte. Häradsrätten förklarade att den emot Anna Walborgs vilja och samtycke inte kunde ålägga henne att låta sig besiktigas av annat kvinnfolk eller läkare och målet uppsköts till nästa vinterting.

SMÅ VACKRA BRÖST, SÅSOM ÄPPLAR

Vid vintertinget i februari 1788 kom målet åter upp i häradsrätten med av Marcus inkallade vittnen. Där var t ex Lars Hermansson Gimbrings i Havdhem, som meddelade att han om något lyte å Anna Walborg ej ägde den ringaste kunskap. Vidare madame Edlund vid Koparve i Alva som visserligen hade träffat Anna Walborg men aldrig någonsin sett hennes kropp och kunde alltså inte veta hur hennes bröst var beskaffade. Hustru Catharina Maria Kvie avlade sitt vittnesmål skriftligen, däri hon berättade att hon nyligen varit vid Livsungs, då Anna Walborg hade visat henne sina bröst och och att hon hade små vackra bröst, såsom äpplar. Slutligen dömde rätten att vardera skulle ta tillbaks sina gåvor samt att de skulle anhålla om skiljobrev hos Venerandum Consitorium, alltså i domkapitlet.
Inte förrän i september 1788 föredrogs ärendet i domkapitlet sedan även lagmansrätten hade stadfäst häradsrättens beslut. Marcus Larsson Skote och Anna Walborg Persdotter Livsungs fick sitt skiljobrev och var därmed fria att ingå andra giften. Christina Maria Persdotter kunde inte inställa sig på grund av sjukdom, så hennes fall skulle tas upp vid ett senare tillfälle. Förutsättningarna för lyckliga eller åtminstone någorlunda lyckade äktenskap var nog inte så goda dessa parter emellan, så det var kanske bäst som skedde.

HUR GICK DET SEDAN ?

Marcus Larsson gifte sig den 12 november 1789 med Magdalena Rasmusdotter By i Eke och paret blev husbondefolk vid Skote. De fick minst sju barn innan Marcus 1817 avled i hetsig feber, 62 år gammal.
Den yngre brodern Lars väntade med giftermål till 1794, då han ingick äktenskap med änkan Engel Elisabeth Malmgren, född Strömstedt, vid Roes i Grötlingbo, där Lars blev husbonde. Hustrun var dotter till hejdridaren Elias Strömstedt och Engela Hindrichsdotter Schmidt. I äktenskapet föddes fyra barn men endast ett, sonen Lars, uppnådde vuxen ålder. En syster till Engel Elisabeth var gift med tingsskomakaren Christian Jöransson Reinicke i Öja och en annan med länsmannen Anders Hellström.
Av Livsungsflickorna blev den äldre, Anna Walborg, bondmora och gift hemma på sin fädernegård i oktober 1788 med Lars Larsson från Augstens i Vamlingbo och hon avled i barnsäng några dagar efter tredje barnets födelse 1802.
Christina Maria kom att få uppleva följder av det ryska kriget (1788 - 1790), då hennes trolovade fästman Henric Dahl var en av de många gotländska unga män som deltog i detta krig och aldrig återvände från Kungl. Örlogsflottan och som inte heller fanns med på listorna över de döda.

TESTAMENTET

I mars 1792 ingavs till häradsrätten ett då två år gammalt inbördes testamente:

I.N.J.C. (I Jesu Christi namn)
Jag undertecknad, Henric Dahl. som nu tänker begiva mig till orlovs, testamenterar, skänker och giver den lilla ägendom som jag haver, vad namn den hava må, till min käraste Christina Maria Persdotter Livsungs i Havdhem socken i fall jag skulle med döden avgå, och det utan allt åtal av varande syskon och arvingar.
Likaledes jag, Christina Maria Persdotter Livsungs, testamenterar, skänker och giver till min förut nämnde käraste Henric Dahl min systerlott och lösören, om jag förrän han dö skulle.
Som vi med berått mod och sunt förnuft detta testamente och gåvobrev upprättat, som betygas med våra namns egenhändiga undersättande och bomärken. Vi hemställa detta vårt givna testamente den Högtärade Lovliga Härads Rätten allerödmjukast med ödmjuk anhållan om gunsträttvis konfirmation härå.

Henric Dahl Christina Maria Persdotter

Såsom närvarande vittnen, nämndemannen välförståndige Cordt Bom. Rommungs, samt husbonden Mårten Bom Hansson Rommungs i Havdhem socken, som skedde vid Livsungs i Havdhem d. 6 april 1790.

Henric Dahl efterlystes på predikstolarna i häradet, men han infann sig inte, ej heller ingick någon underrättelse om honom. Fördenskull drogs slutsatsen att Dahl var död eller, om han skulle leva, övergivit sin trolovade. Så det blev för Per Jacobsson Livsungs och hans dotter att återigen begära skiljobrev vid domkapitlet. Ett sådant beviljades i december 1794.
Christina Maria kom snart därefter att gifta sig med bonden Johan Andersson Peinarve i Levide och fick med honom barnen Brita, Anna och Johan.


Källor: Domkapitlet film EF 843 Ministerialböcker Grötlingbo, Havdhem, Lojsta
Otryckta källor i Riksarkivet: Domböcker 1787, 1788, 1792, 1794. Mantalslängder
De kursiverade citaten återgivna med normaliserad stavning

Tillbaka till Haimdagar