En ryslig händelse

Beskrifning

Om en ryslig händelse som tilldrog sig Natten Emellan den 26te och 27de i mars månad 1835 wid kappelle och Djupdy Fiskeläger i Nährs Socken och Gottlands Södra Härad!

De som på hafvet fara, de säga af dess farligheter, och wi som höra dett förundra oss. Dessa ord Hafver jag till en början af mitt företagande funnit bäst lämpliga.

Som den wise Sedoläraren Syrach i sitt 43:die Cap och 26:te v. skrifvit. Då jag, uti enfaldighet täncker att om skrifva den farlighet som så många Fiskare wid Djupdy och Kapelle fiskeläger i ofan nemnde dato råkade. Då alla som utan att ana den förestående Olycka som träffade, både till lif och gods, gingo för siste gången från sina anhöriga, Makar, Barn, Föräldrar, och Wänner, och trodde således icke att så hastigt skiljas åt. Men hvad händer - sådan är Ovissheten om lifvet, wårt närvarande tillstånd före säger oss icke dett till komande som bäst är.

Nu gingo vi till Stranden för att numedelst Fiskande söka wår näring, icke af winningslystnad som kanhända många menar, som ännu icke sett sin annalkande och fördolda framtid, utan ser som af lyckan träffade förmögenheter alltid tillräckliga och icke känner bristens behof. Den kan ej bedöme andras brist, hvilken skulle väl wara så klok att han kunde i förtid se sin tillkommande fara eller Olycka emedan dagliga ärfarenheten wisar huru ovissa vi äro om wår lycka eller Olycka. Wi ser som oftast det händer att den som igår föresatt sig en Oundviklig Resa, idag infallit i en stark och wådlig feber, hvad blir nu av hans Resa? Jo oförmögenhet till sitt företagande. Och den som igår trottsade på en god och fullkomlig styrka, idag ser sig beslagen i största uselhet och Elände, hvad är nu hans Magt och välde Ja: ett allt för ringa wärde Emot ett så högt Wäsende. Den som igår öfversåg sina förmögenheter och ägodelar,idag ser sig af Tjufvar beröfvad hvad är numera Ett lån af den Goda försynen? Jo: Allt förgängligt under Solen. Mången skrote igår af sina Rara Byggnader och rika förråd men med den försvundna Natten blifvit af Elden nedlagda i kol och aska, hvad är nu hans Prunkande Palatser och outtömliga förråd? Jo; denne klager öfver att han har förlorat allt. Men jag säger han har ändå lifvet i behåll hvilket är det dyrbaraste af allt hvad en människa äger, så wida han med förnuft erkänner hvem han är.

Dessa tillförne medbröder har förlorat alt både lif och gods: Jag måste nu vända mig till fortsättningen af mitt företagande ämne. Den omnemnde afton då vi alla i sjönöd råkade Fiskare gingo till att idka wårt arbete och begåfvo oss ut på Sjön blåste fullt wäder i Sydvesten som gick på Westlig och slutade i Nordvesten. Som böjade med en förflugen storm och rasade Orkaniskt, då hvar och en hade utsatt sina Fiskeredskap och dett på tjugo och trettio famnars djup som är ganska långt från landet. Ovädret tilltog alt mer och mer och Råden togs efter nödens farlighet på olika sätt, den ena så och den andra så. Alt af öfvergifvenhet. kl. hade knapt hunnit 8:ta på aftonen då stormen började med sitt riktiga alvar att öfveraska Oss nödstälda.

Då man började att upptaga de för enstund sedan utsatta Fiskeredskap i tanke att ro åt landet, men den häftiga stormen betäckte luftens hvalf med en svart öfverklädning som skiftesvis omväxlade med Snö och Regn, som lästade i följe med Stormen och Mörkret så att ingen sdjerna syntes. Då uppoffrade en och hvar sina krafter åt arbetsamheten med hopp om räddning men af förtviflan allt hopp ute.

Alla hörde Dödsbasunernas förfärliga ljud af den tjutande winden och de brusande Böljornas häftiga dån, som då uppreste sig mot de bräckliga Farkosterna och syntes med hvarje wink hasta åt Hafsbåttnens förfärliga djup.

Mina benägna läsare dömmen nu uti hvad belägenhet wi alle woro stadde uti, winden blåste från landet, dessa små annars tillräckliga men nu alltför svaga båtar i en sådan förflugen storm kunde icke sträfva hvarigenom många fingo minnes märke somlige mer en del mindre 3:ne Båtslag som utgjorde 9 man blef dett säkraste rof för wågornas kalla famntag.

Emedan ingen har sett eller hört af deras bortgång eller affärd, 2:ne blefvo af sina kamrater till landet förde döde då de på Sjön utblåste den sista andedräckten, en dog uti sin Faders armar några minuter efter han blifvit till landet förd. Rysliga skener, Fiskarna kunde icke ro sina Båtar utan måste lemna sig åt de vilda wågorna halfdöda af arbete, matthet, Wäta och köld.

Nu kan hvar och en förnuftig efterläsare täncka hvad sorg som rådde öfver Allmänheten häldst dem som saknade de sina. I Nährs Socken blefvo 11:st änkor en större mängd Faderlösa barn och 13 man förlorade lifvet, men ännu räckte sorgen till flera; här saknades ännu en Båt som utgjorde dett 4:de Båtlaget som troddes afgått i samma öde, men genom Guds Beskärm Underligen hulpne, dessa wore Serganten Eric Nicklas Palmberg, samt Bonden Hans Pehrsson Husarfve, wi uppoffrade wåre kraffter i tanke att hinna - Fiskelägret men förgäves. Då den 3:dje kamraten Bonden Anders Hansson Kulle, slog dett oss det att wårt arbete dett vi icke straxt förstodo men fingo dett snart ärfara.

Då icke mera krafter war igen måste wi sätta till ett Segel i tanka att hinna landet men förgäves;

Då i dagens gryning träffade oss 2:ne sorger den första war den, att 3:dje kamraten lemnade oss allena och skilde sig från denna Werldens brusande haf, hvilket med häpenhet och smärta måste skåda, detta war en begynnelse af sorg och lidande.

Den 2:dra sorgen blef ännu mera grym och förskräckande då vi blott såg en skymt af landet och 2:ne kyrkor som syntes stundvis Emellan snöbyarnas förfärande störtande, hvad syntes oss nu för råd?

Jo: att segla från landet eller vår födelse ort och hålla med winden som fortfor med lika Grymhet. Hvilken blef nu den 3:dje kamraten eller intog dess ställe?

Jo: Ängslan, förtvivlan, Hunger och nöd, tänk nu min läsare hvilka tankar vi voro stadda uti, dett lemnar jag varje rättskaffens männinska att bedöma.

Ack! Rysliga dag ack! rysliga morgonstund som aldrig af mig vore tänckt men likväl detta ärfara.

Hvad skulle nu wåra tankar wara fästade wid?

Jo stundom vid dett ena, och stundom vid dett andra, först skilsmässan från denna Werlden och att öfverlämnas åt de altid för oss synbara wågornas kalla Famntag, Och sedan wid en sådan bortgång icke få tala wid ömma Föräldrar, Hulda Makor, kära Barn, samt trogna Slägtingar, och wänner, härvid skulle wåra hjertan brista.

Men likväl skulle wi förvänta den ankommande stunden med hvarje ögonblick, den skyndsamma förlossningen att lemna denna Wärlden och i salig stund skiljas hädan. Ja denna dag den 27:de blef oss en långer dag i hvarje blick med hvarje brusande wåg väntade wi dett snara afskedet.

Emedan Stormen var lika häftig och hafvets wågor syntes oss alltför brusande och grymma som icke tycktes hafa medlidande af wår gråt och ängslan, men understundom tycktes wårt hjerta som af qval uppfyldt, finna någon lättnad Då wåra tårfulla ögon någon gång kunde få skåda Solens blick ur de tjocka molnen.

Men vid dess från waro fingo vi uthärda Snö och Regn.

Öfver oss war Himmelens hvalf bemantlade med en mörk öfverklädning af ett tjockt förehäng, och under oss den stora och wida Grafven som alltid stod öppen och beredd till att mottaga oss. Länge wäntade vi wårt slut men äfven ryste för dett kalla famntaget. Då hvarje wåg rysligen uppreste bredvid oss oförmögna warelser, jag kan knapt till minsta prick uppteckna wårt odrägliga qval, trenne döder syntes oss nu förestå. Först att lemna wårt lif till rof åt de vilda vågorna, Andra att frysa i hjäl, Tredje eller och att dö af Hunger.

Men därföre äro vi skyldige den Gudomlige efvige och allmägtie Guden och lof för sin barmhärtighet mot oss Syndare att icke något dera af detta träffade oss.

Denna dag bortgick ändelig med stormen och därpå inträdde en mera stilla afton. Natten emellan den 27 & 28 war mycket fin, men den kalla årstiden förorsakade en stor skade-värkan på wåra af köld och väta stelnade lemmar än drogs vi hit än dit efter windarnas ombytliga skifte, med hvarje stund wäntade vi Landkänning men förgäfves.

Denna Natt bortgick ändeligen med sorg och Smärta; Lördagen den 28:de infant sig lika sorglig men dock med vackert wäder. Wårt hopp började att åter upplifvas i tancke att finna land eller någon Seglare.

Nej alt förgäfves, wi fingo icke se så mycket som en Fågel nej alt förlorat.

Denna dag försvan, aftonen infant sig mycket fin och angenäm med ett stilla lugn, då luftens mångfaldiga bländande färg syselsatt wår syn till betracktelse för en stund. Sedan måste vi ned taga vårt toppsegel som altid stått till, i tanke att genom roning uppmjuka de stelna ledarna som alla redan woro nestan Orörliga.

Men efter en liten stunds roning blef wi uti Nordvestan hvarse ett lyse som varade blott några minuter dit åt stälde vi wår kosa.

Då uppeldades åter en gnista af glädje uti wåra bröst. Men denna warade ej länge: Emedan dett genast försvan och efter denna tanka hölt vi åt dett hålle wi först blef dett hvarse då togo vi uti beslutning att detta war förmodligen någon Blenkfyr när den åter hastigt försvan.

Med en fullkomlig ifver uppoffrade vi wåra ännu återstående svaga krafter med roning, af hopp blandat i Glädje att hinna dett för en stund sedan försvundna lyse eller stelle då wi trodde på Natten hinna land.

Ack! falska inbillning tiden afgick ändå intill minatten, men hvad händer? Jo med största häpenhet då jag vände mig till bakar rätt nära båten en stor wit mur af 60 till 80 alnars längd, och till höge af 6 el 7 al.

Då jag i rörd häpenhet ropar till min kamrat ackta oss att vi icke ror båten sönder.

Mitt på denna mur war en öppning som liknade en Port eller ingång af 6 alnar bredd, Ofvanför denna mur stode flera oräkneliga Träd som bildade flera otaliga slags skapningar och Figurer i anseande af en trädgård. Dessa träd stodo högt öfver muren åt oss lutande dock löflösa och af tusende olika utseanden, kanske nära 2:ne tim[m]ars tid rodde vi med denna underliga syn framför oss tills en mycket kall ånga öfveraskade oss och efter en stunds roning befants samma Trädgård efter oss men i helt andra skapnader än förut.

Detta warade rätt länge, kalla dunster och ångor förföljer oss luften blef alt mer mulen, Nordvest storm började på nyo att ryta och på min[n]a oss den för så få stunder sedan förflutna men dock så minnes wärda och rysliga storm.

Då måste vi i största möda sätta upp wårt Toppsegel och länsa för winden denna storm räckte intill Söndagsmorgonen den 29:de i dagningen det blef stilla lugnet men därjämte så stark köld att vattnet frös i båten så att när vi skulle hösa vattnet ur båten måste vi slå isen sönder med Hösfatet, och wåra kläder woro då så stelfrusna att vi med möda måste bryta dem, då vi trodde att detta vårt öde skula blifva dett sista.

Ack! nej denna morgonen infan sig mera god än förut. Solen framträdde i sin Purpur sköna fägringen på dett klara sättet; Alla tankar om räddning woro nu förgångne, och allt hopp som då infant sig hos oss, war dett att blifva ett långsamt rof för den säkra döden.

Wi måste då i sorg och tårar, qval och jämmer, oro och förtviflan af vakta wissa slutet; Solens glans försvagade wåra ögon då dess nedskjutande strålar glänste på Hafvets lugna Spegel, som tycktes upplifva wåra förfrusna kroppar, utan förmåga att ro vår båt drefs vi nu hit och dit i lugnet.

När vi nu eftertänckte wårt usla tillstånd och belägenhet, de hemmavarandes sorg och jämmer, wid skulle wåra hjertan brista; wi utgjöto flera Tusende böner och tårar, dessa sammantreffade med de hammawarandes suckar och klagorop som förenade sig och framträngde inför den Gudomliga Tron.

Då den Helige Guden war icke borta med sin hjelp.

Denna Söndags-Middag blef en glädje för oss usla warelser, då vi finge sigte på en Seglare men på dett långa afståndet ovissa om hvad kosa han styrde.

Af glädje och längtan i hopp och förtröstan att snart blifva hulpne, (kunde vi oss emellan utbrista med hjertrans innerliga känslor om ett nytt lif) till slut kunde vi urskilja hvad kosa han ämnade sig, då måste wi ännu för dett sista försöka de ännu få öfverblifna krafter att uppsätta wåra Segel.

Men af wanmagt och oförmögenhet måste vi göra flera försök förrän dett lyckades men med Guds hjelp wan vi vår åstundan, att vinna snarare uppmärksamhet af den seglande på oss bandt jag min Lång-halsduk på masttoppen ock med till hjelp af roning så mycket vi förmådde tycktes wi komma honom närmare, denna Glädje warade icke länge då han ändrade sin kosa åt ett annat holl, då måste vi med rop och weftningar med en hatt fästa hans uppmärksamhet på oss, men icketill någon fördel för oss som vi kunde förstå, Herran Gud hvilken Sorg vi voro uti, wi börjde till med roning under 2:ne Segel mera än våra krafter kunde tillåta i den tanka att gina emot honom.

Endteligen wan vi vår åstundan och kom honom närmare och närmare och intill fören af Fartyget då wi under dett samma lät våra segel falla, och en man stod förut med ett stycke tåg af flera famnars längd och hifvade dett ned i båten till oss,jag som först tog tag i en tågbukt för att hala båten intill sidan blef falskeligen narrad här uti då Skepparen icke lät minska segel att hindra Fartygets fart som gick för fulla segel i lagom kultie, och wid första sträckning på tåget rycktes jag ur båten i Sjön som war undgefärligen 6 af 8 al. från Fartyget, då min kamrat detta såg fattade han en annan bugt af tåget och bandt fast uti båten.

Då 3:ne man ombord drog mig och båten till Fartyget och af detta få manskap förorsakades after hvad jag tror flera minuter till förrän dessa bemägtade att draga mig till fartygets sida, då jag under denna tid flera gånger under vattnet, sedan fingo de tag uti min tröjkrage och kunde således icke förmå at få mig upp ur vattnet af den orsak att jag kom med ryggen mot fartyget och Hängde med en del af kroppen i Wattnet men till slut fick jag den ena foten uppå båtstammen då var dett snart hulpit att få mig ombord.

Denna Skeppare en Holländare wid namn Fredriq Eikmejer , förande Galjasen Margrita & Anna kommande från Amsterdam, och estimerade till Danzig. Då vi nu ändtligen kommit om bord nestan liflösa och utan att förstå något ord af detta Sjöfolk sa stodo vi på däck som liflösa statyer åtminstone jag som då kom upp ur dett iskalla vattnet men likväl upplifvade af Glädje att vi voro räddade, men äfven fulla af qval och smärta då vi sista gången och lifstiden måste lemna vår 3:dje kamrat i följe med wåre Fiskeredskap och båt som nu hade burit oss uti 3:ne dygn och nu skulle blifva hans Likkista hvarvid våra hjertan skulle brista. Denna Bordgång skedde vid den 29:de om söndagsaftonen som war efter Kaptenens räkning 10 mil från Danzig och 38 fråm Gottland, med första dagens storm war säkerligen de nämnde 38 mil tillrygga lagda, och inte de 2:dra dygnens mildare wäderlek drefs båten af och an, hade första nattens blåst varit som dagens då hade vi med säkerhet förlorat wåra lif på en okänd strand.

Då jag kom ombord blef jag af Styrmannen ledsagad ner uti kajutan, och fick torra kläder som voro ganska behöfliga .

Då wi uti 3:ne dygn warit utan mat och dricka länktade wi rätt mycket efter någon förfriskning men fick icke något förrän deras Skaffning inträffade hvilket tycktes skulle blifva oss mycket kärkommet men oförmögne till att kunna förtära något emedan maten blef så stor i munnen.

Nu tänkte wi Glada att finna efter 3:ne dygns möda och wakning en God och lugn vila, och slumrade i tanka att såfva den sista Sömnen. Nej den warade ej länge Rysliga drömmar och Fantasier uppväckte oss flera gånger och kunde ej således njuta någon sömn. Om morgonen den 30:de befants mina lemmar och leder så Svullna och styfva att knapst någon af dem kunde röras, mina fingrar orörliga , fingerändarna och nagelrötterna hela svartblå som af den orsak att jag icke hade wantar under den förflutna tiden. Fötterna kunde jag trampa på Emedan de woro utan känsel ända upp öfver knäskålen, båten hade genom min kamrats försorg blifvit af Sjöfolket fastgjord wid Fartyget men genom uppkommit Oväder om natten slitit sig lös. Denna dag bortgick med blåst och köld, med längtan förwäntade wi den kommande nattens wila men njöto den ej bättre än den försvundna.

Tisdagsmorgonen den 1:a April fingo vi skåda Neufahrvasser då vi kom till bryggan blefvo vi genast uppskickade till LotsCommendören att undergå förhör och sedan därifrån till PoliceDirictören i Staden som låg tämligen långt ifrån Neufahrvasser, denna väg måste jag gå med tofflor på mina fötter dem jag fick ombord, ty benen voro så ömma att de ej kunde tåla träsko. Ifrån PoliceDirectören blefvo vi skickade till Kungl: Consulatet, huru Glada blefvo vi , då vi träffade en Svensk medborgare Consulen Herr Lars af Segerström, född i Stockholm, hans milda wänlighet mot oss lindrade wårt qval, han ledsagade oss till 3:ne Skeppare som voro från Gottland som voro komna före oss till Danzig, med glädje blefvo vi af dem emottagn dessa voro Cap. N.N.Sellmer. Cap.J.P.Österberg. Cap.P.N.Rohnström. med dessa anstalte Consulen att vi fingo blifva ombord hos, och den som först blef af klar, med den skulle vi fara öfver med, jag låg om bord vid Cap. Sellmer, min kamrat låg hos Cap Österberg, då vi nu legat om bord i 3:ne dygn och därigenom, blefvo vi allt sämre och sämre, så att Uselhet och Sjukdom inspärrade alt mera och värre och all känsla bortgick ur våra kroppar så att vi icke kunde vara längre ombord som blef vår förluste sedan, genom en betalning för dett nya qvarteret wi måste vara tvugna att antaga, emedan vi icke längre kunde ligga ombord i den kalla årstiden, wi trodde att om wi kunde komma till värma och få ligga uti en säng skula dett blifva bättre med oss.

Detta anstaltade Sellmer om med Consulen som drog bestyr om dett samma.

Om lördagsaftonen, den 4:de April blefvo wi af Sellmers folk ledsagade upp till en kalkkapten wid namn Grantson, denna afton war för oss mycket efterlängtad och kär, då wi uti hela 9 dygn icke vist af annat än stark köld, och nu åter upplifvad med hopp att få ett gott qvarter.

Denna afton efter avslutad afton mat på dett sätt som då lagades wore för oss ganska slätt och mindre passande som då voro i minsta förmåga af krafter och hopp om hällsa; sent på ,qvällen gingo vi ändteligen till vila knapt var minatten förfluten då jag uppvaknade i största elände och jämmer då sängvärmen förorsakade en förfärlig wärk uti mina Svullna fötter uti Fjorton dagars tid måste jag uthärda en odräglig wärk och wånda, en wicka finge vi begagna denn förmån att vara i sälskap med några Pålska Soldater och njuta en säng till vila, sedan måste wi närmare 3:ne weckors tid ligga uti en förstuga i ett skaffri där hönsen öfver oss hade sinda nattqvarter, där vi måste ligga nästan på blåtta gålfvet, och utan att hafva något på oss blått våra egna eländiga kläder denna medfart gjorde oss som var förfrusna icke något godt, ingen kunde wara mera mod fäldt än jag som befant mig uti främmande land både sjuklig och utan medel, jag behöfde andra människors hjälp uti 8 dagars tid för att knäppa upp och till mina knappar då jag skulle göra mina behof.

Mina naglar och finger ändar woro svarta och nästan som se svartrips, då spåddes af flera människor att detta war ett förebud till kallbrand, sådant var icke någon fägnad för en främling, efter några dagars tid föll detta svarta skinnet af fingrarna som var tjockt som de vanliga Bancostyfrarna brukar wara, sedan ran bloden uti flera dagar af fingrarna och tålde ganskalänge förrän jag fick dem brukbara .

Den spisning vi hade i wårt skrala qvarter kan jag knapt beskrifva, dett skula kanske synas som wi voro matvräkare, nej Gud hjelpe mig dett har jag aldrig varit.

Men till att äta halfkokt och rå mat har jag aldrig kunnat och tillika hade den aldrig smak af sälta ty där nyttjades knapt något salt, Emedan denna wara hölds af den Preuska Kungen och ingen annan dristade att införa eller sälja sådant ty en Tunna salt kostade i Danzig 16 Rd .

Och som Grandtson både uti ett kronans hus samt höllt spisning till närmare 50 soldater som nu hvarje dag komo tågande ifrån Pålen, som till större delen woro Tiggare Och sämre folk och ganska Ohyfsade dessa togo wäl till godo med hvad Grandtson kunde skrapa ihop ty han tänckte wisserligen att med hast svinga sig ur sin fattigdom, hvad som kunde blifva jemte af Spisningen dett skulle vi åtnöja oss med , ingen gick dett närmare än mig, min kamrat war likväl bättre lottad än jag i detta fallet, nestan hvarje dag gick han om bord på Gottlänningarne där fick han mat hvarje gång, samma förmån kunde jag äfven haft om jag kunnat gå, skedde det någon gång så skulle dett ske till hjelp af 2:ne käppar för att ej falla omkull, mat fick vi tvenne gånger om dygnet och ett ganska otäckt vatten dett jag här icke vill nämna.

Ibland dessa nyklädda Soldater eller af dem fick vi snart ärfva en hop Ohyra som i många dagar var oss svåra gäster.

Dock likväl hugnade vi oss åt ett löfte som Consulen gaf oss att vi skulle slippa att betala något för qvarteret m.m. som vi nog sedan fick vidkännas långt om länge slap wi ändteligen ifrån dett Sjangtila qvarteret och den stora staden Danzig, där jag icke hade något nöje Blott sorger och Uselhet, den 26:te April lemnade vi Danzig och gick om bord hos Capt: Rohnström som seglade från Neufahrvasser på eft:middagen då Herran under den tiden gaf oss wacker wäderlek.

Den 28:de på förmiddagen komvi till Slitö hamn då vi blefvo i land skukade till Majoren och Riddaren samt Tullinspecktorn N.N. Stiweni som förpassade oss eller Recomderades oss ganska hederligt till Wisby att hos Konungens Befallningshafande uppvisa wåre Pass, till Wisby kom vi den 29:de April på f.m. här blefve vi hindrade i hvarje gata både af bättre och sämre folk och alla woro nyfikna att villja hör wårt öde dett såg nestan ut som de alldrig sett människor förr, men ingen af alla dessa hade nogot watten att bjuda oss som då voro högeligen blottstälda för mat och kläder undantagande Handlanden C G Hellgren han gaf oss likväl 2:ne Glass till mans, annars annamade vi icke uti hela Wisby stad så mycket som kunde tålas i vårt syndiga öga, nu ändteligen fick vi tränga oss till LandsCanceliet och fick wåra pass påskrifvna, från Wisby kom vi likväl , då vi sedan lemnade Wisby.